När det gör ont, och man bara är en gnällig tjej!

Jag har alltid haft hemska mensperioder, var 3e gång har varit värre än de andra.

Feber, illamående, smärta, migrän och till tider i så dåligt skick att jag varit tvungen att sova mig igenom de första dagarna. 

Men Ni (kvinnor that is) vet ju att man har ont när man har mens och så är det bara, ingen mening med att gnälla eller springa till doktorn för det!! *stor portion sarkasm här tack*

Jag fick i tonåren p.piller just mot menssmärtorna, det visade sig dock efter några år att jag inte tålde hormonerna i p.piller och av den anledningen var deprimerad. Ganska hemskt egentligen, eftersom jag trodde jag bara var ledsen för att världen var så dyster och mörk.

Jag hade oxå förlorat allt som hette sexlust under åren med p.piller =/

Men hejdå p.piller och hej menssmärtor och smärta vid samlag!

Man lär sig leva med det till sist, man känner igen tecknen innan helvetet bryter loss. Man hinner oftast parera med smärtstillande innan smärtorna tar över vardagssysslorna. 

Man planerar sitt liv kring när mensen förväntas och tiden man har ägglossning, och man gör det inte för att bli/undvika graviditet. Man gör det för att fungera som människa!

Påsken i år (2013) var dock värre än vanligt i samband med ägglossningen.

Jag föll ihop på jobb och kunde inte röra mig pga smärtorna i nedre magregionen. 

Jag visste inte var jag skulle bli av och det är ingen kul känsla onsdagen innan påsk när man vet att man måste ge allt på jobb =/

Men åkte i alla fall in till KK Akut i Lund där enbart kunde konstatera att det inte var en infektion eller inflammation men att jag hade ägglossning (det sista hade jag räknat ut själv!!)

Fick däremot tid för återbesök 2 veckor senare och den läkaren remitterade mig vidare till Endometrioskliniken på KK i Malmö.

Efter bara någon vecka kallades jag ditt på ultraljud och det var på det ultraljudet mitt liv vändes helt upp och ner.

En väldigt trevlig gynekolog berättade för mig att min livmoder var missbildad och berättade att mina chanser för en genomförd graviditet var väldigt små.

Jag kan berätta att det är väldigt svårt att ta in när man ligger med benen upp i luften =/

Och hur gör man för att inte bryta ihop på plats? Jo man börjar räkna antalet fläckar i taket, och sen räknar man hur många knappar det finns på samtliga maskiner, och sen fortsätter man räkna saker tills man tror man inte kan räkna mer.

När man sen klätt på sig och gått så hittar man en avskild gräsmatta och så sätter man sig där och ringer sin syster och då bryter man ihop!

Det gör det lättare när man sen ska träffa sambon och berätta för då har tårarna förhoppningsvis tagit slut...

Någon vecka senare var det dags för ett möte med ännu en specialistläkare på KK för att fortsätta utredningen av Endometrios.

Även denne läkaren var trevlig, han bekräftade i stort sett bara det jag fått veta någon vecka tidigare och kunde även berätta att man behövde gå in med titthål för att se om där var endometrios eller inte.

Men för att göra mitt liv lite jobbigare så kunde han även se en missbildning på höger äggstock :(

Jag suckade då djupt och muttrade något att nu var där väl inte fler organ på höger sida som kunde vara missbildade.

Sjukvården är ju ett mysterie och tydligen så har en specialistläkare på KK inte tillgång till hela ens journal så han hade ingen aning om min sjukdomshistorik förrän jag berättade.

Han kunde då berätta att lever, njure och livmoder kommer från samma cell och är 1 av dessa 3 missbildade är sannolikheten för att de andra 2 oxå är missbildade stor.

Han förundrades även över att ingen läkare tidigare undersökt detta närmare på mig!

Jag tror att precis just där i den stunden hade jag nått den där punkten då man inte orkar ta in mer, jag kände att jag verkligen inte orkade mer och önskade att jag slapp vakna igen när jag väl lagt mig!

Men han sa även att vad jag än gjorde så fick jag inte ge upp. För att så länge man bara har vilja, så har man en chans!!

Jag opererades den 9 september 2013.

Tarmar, höger äggstock och livmoder var sammanväxta, men ingen endometrios.

Så inget ont utan något positivt!

Det har gått 6 veckor nu, och den kroniska smärtan i höger sida på höjd med äggstocken jag haft så länge jag kan minnas är borta.

Den huggande smärtan vid samlag är inte helt borta, men är så pass liten att jag tror den hänger ihop med att jag fortfarande är öm efter operationen :)

Operationen har ökat graviditetsmöjligheterna lite, men bara det att jag är smärtfri vilket är fantastiskt!

Kärleken

Våren 2007 bytte jag jobb. Jag lämnade oregelbundna arbetstider i hotell- och restaurangbranschen för "normala" kontorsarbetstider i IT-branschen.

Jag och dåvarande pojkvännen J hade varit on/off under en längre period och vi visste nog både att vi inte var bra för varandra.
Vi hade varit tillsammans i nästan 5 år och han var person som kände mig bäst i världen.
Än idag tror jag han är den enda som alltid vet vad jag tänker, och förstår hur jag tänker! :)
Men han hade precis som jag lite problem med den där lilla detaljen i förhållandet som innebär att man inte "sover" hos andra av motsatta könet.
Som sagt, vi visste att det handlade bara om vem som tog språnget...

Det blev jag som gjorde det, i Juli den sommaren la jag handpenning på min helt egen lägenhet vid Nobeltorget i Malmö, och då det var gjort så kunde vi inte bo ihop längre.
15 augusti flyttade jag in i lägenheten, efter att ha bott i en resväska hemma hos han som idag är sambon :)

Han jobbade på min nya arbetsplats och var totalt likgiltig när jag kom in och presenterade mig, vilket jag aldrig upplevt innan. Killarna tenderade att kämpa för att hälsa på mig och hjälpa mig med allt jag behövde :p
Men på något vis så hamnade vi på Green Mango på möllan en fredagkväll, och än idag har jag lite dåligt samvete för att jag ditchade mina bästa vänner M och T den kvällen.
Hade jag inte gjort det hade jag inte suttit och bloggat om detta idag :)

På min födelsedag i september presenterades han för mina föräldrar, jag hade redan träffat hans barn.

Det var lixom det som var grejjen, jag har aldrig gillat barn, och han hade/har två, och bara på helgerna.
Å andra sidan hade det ju sina fördelar, jag behövde inte tänka på att han vill ha barn :)
25 år gammal blev jag gummimamma till ett charmtroll på 4 år och en sötnöt på 8 år, och var egentligen ganska nöjd med det!
Bara tanken på egna barn fick mig att få mindre panikångest och springa iväg!

Våren 2008 flyttade jag in officiellt och hösten 2008 flyttade bonusdottern till oss permanent.
Ett år av kaos och mycket skrik och tårar följde, men vi kom ut hela på andra sidan och som en hel familj :)

Tror det var här någonstans jag började fundera på det där med "egen" familj, men samtidigt så skrämde tanken på att få ett eget barn mig och inte nog med det men U var duktig på att informera om att han funderade på att sterilisera sig då han absolut inte under några omständigheter ville ha fler barn.

2010 lämnade vi lägenheten i Malmö för en villa i den mellanstora staden i Skåne.
I samma veva berättade jag att jag ville ha en egen familj, många diskussioner och en del tårar senare bestämde vi oss för en timeout, och jag flyttade till Köpenhamn 1 juli 2010.
Jag gick tillbaka till att jobba alldeles för många timmar och dagar i ett alldeles för högt tempo då jag inte hade någon att ta hänsyn till.
Jag började festa igen och enbart leva för mig själv. Det gick bra ett tag tills jag insåg att det inte var det jag ville och lilljulafton 2010 somnade jag i vår säng bredvid den jag älskar mest.

Vi hade båda haft tid att tänka, lyssna och känna.
Nu har det snart gått 3 år sedan den lilljulaftonen, och vi somnar fortfarande i samma säng :)

Var började det ... och varför man anses som gnällig när man är tjej och har ont?

Det är väl egentligen det jag funderar på ganska mycket, vad var det som gick fel, eller kanske var det fel från början.

Precis innan midsommar 2001 höll jag och kompisgänget på att fixa inför sommarfest då jag kände en helt vansinnig smärta i hela höger sida av ryggen och vidare ner i benet. Jag försökte ignorera det då det trots allt var midsommar och det sista jag ville var att missa en bra fest :)
(Jag var 19 år gammal och det mesta i livet kretsade runt bra fester och kompisarna.)

Dagen efter var smärtan på en sådan nivå att dåvarande pojkvännen och bästa kompisen båda tyckte att en doktor nog var en bra idé.
Sagt och gjort, Jourläkarcntralen på Ahlmansgatan i Malmö blev det, och efter en del väntetid remiss vidare till Akuten i Malmö.
Efter mycket lång väntetid på Akuten med smärtor som gjorde att jag varken kunde gå, stå, sitta eller ligga (klättrade mest på väggarna) så kom en läkare in och klämde på mig och sa att det var njursten och att jag skulle åka hem och ta Alvedon och vänta på att den kom ut naturligt.
Ganska chockad och bara 19 år gammal så accepterade jag vad läkaren sa och gick hem.
Morgonen efter var jag ganska säker på att jag skulle dö av smärta och kunde inte behålla någon mat eller vätska i mig, kräktes upp allt jag försökte få i mig :(
Jag ringde Akuten i Malmö var en väldigt bestämd och inte särskilt trevlig sköterska informerade mig om att jag skulle ta Alvedonen och inte vara så pjåskig.
1 timme senare satt jag i en taxi på väg till Akuten i Lund!

Vad som var ganska skrämmande var hur mottagandet i Lund var kontra Malmö. Redan vid anmälan i receptionen på Akuten i Lund så la sköterskan in ultraljud och röntgen.
Efter 10 minuter i väntrummet kallades jag in och 2 timmar senare hade jag skannats och röntgats och fått en massa morfin plus tid till urologen för vidare utredning.
Det var INTE en njursten, det var en förträngning på urinledaren som fått njurbäckenet att missbildas och njuren att lägga av =/

Någon vecka efter besöket på Akuten i Lund satte man in en kateter från njuren till urinblåsan och jag gick tillbaka till ett något sånär normalt liv i väntan på operation.
Jag opererades inte förrän vintern 2003 då man var tvungen att säkra sig att njuren skulle klara sig.

Enligt min läkare är det en genetisk defekt, och jag tänkte inte så mycket mer över det då, jag var bara nöjd att slippa ha ont :)


Det var inte förrän några år senare jag började fundera på sammanhang ...

Augusti 2006 hade jag kommit hem efter en period i Kalifornien med dåvarande pojkvännen.
Jag jobbade som vanligt många timmar och i högt tempo då min kropp sa stopp =/
Jag var på jobb men hade mått dåligt i ett par dagar och var mest orolig för att jag höll på att få maginfluensa eller något annat skit då jag från ingenstans började kallsvettas och kräkas.
Åkte hem direkt och la mig, hade ingen feber men fortsatte må som om jag var sjösjuk och kunde inte behålla någon mat eller dryck alls.
Symtomen påminde om då njuren bråkade så jag ringde Akuten som bad mig komma in direkt.

Det blev Akuten i Malmö denna gången då min Urolog "bytt" sjukhus.
Man kunde snabbt utesluta problem med njurarna, däremot hade jag fått en propp i levern och vidare undersökningar visade att även levern hade missbildningar precis som njuren.
Jag låg kvar på sjukhuset i 3 veckor med diverse dropp med näring och annat nödvändigt, och man kom även fram till att jag hade IBS (irritable bowel syndrom).
Den kommande månaden såg min mage ut som en nåldyna då jag var tvungen att sticka en nål i magen och ge mig själv blodförtunnande, det vill jag aldrig göra om!!
Man opererar inte missbildade levrar bara sådär om det inte är så att de är i riktig dåligt skick, och min lever var/är i bra skick den är bara felkonstruerad :)
Så jag har lärt mig att leva med den och är lite mer försiktig med vad jag gör och hur jag rör mig än om den varit normalkonstruerad.

Men där och då försökte jag göra min röst hörd, för i min värld kändes det osannolikt att 2 olika organ i höger sida av kroppen skulle vara "trasiga" bara sådär.
Men som ung tjej så var jag bara gnällig.

En läkare påstod smärtorna var psykosomatiska och att där inte var något allvarligt fel.
Jag påstod heller aldrig att där var något allvarligt fel på mig, jag menad bara på att något fel var där!!

Hösten 2006 konstaterade man även att jag saknar antikroppar i lungorna så sedan dess vaccineras jag med influensavaccinet varje år och *peppar peppar*, så har jag varken haft lunginflammation eller influensa sedan dess. Lunginflammationen var ett ständigt återkommande kapitel i mitt liv innan dess =/

Men som sagt, det var inte förrän hösten 2006 jag började ställa frågetecken kring vad det var som pågick i min kropp och varför ingen läkare lyssnade!!!