Det är väl egentligen det jag funderar på ganska mycket, vad var det som gick fel, eller kanske var det fel från början.
Precis innan midsommar 2001 höll jag och kompisgänget på att fixa inför sommarfest då jag kände en helt vansinnig smärta i hela höger sida av ryggen och vidare ner i benet. Jag försökte ignorera det då det trots allt var midsommar och det sista jag ville var att missa en bra fest :)
(Jag var 19 år gammal och det mesta i livet kretsade runt bra fester och kompisarna.)
Dagen efter var smärtan på en sådan nivå att dåvarande pojkvännen och bästa kompisen båda tyckte att en doktor nog var en bra idé.
Sagt och gjort, Jourläkarcntralen på Ahlmansgatan i Malmö blev det, och efter en del väntetid remiss vidare till Akuten i Malmö.
Efter mycket lång väntetid på Akuten med smärtor som gjorde att jag varken kunde gå, stå, sitta eller ligga (klättrade mest på väggarna) så kom en läkare in och klämde på mig och sa att det var njursten och att jag skulle åka hem och ta Alvedon och vänta på att den kom ut naturligt.
Ganska chockad och bara 19 år gammal så accepterade jag vad läkaren sa och gick hem.
Morgonen efter var jag ganska säker på att jag skulle dö av smärta och kunde inte behålla någon mat eller vätska i mig, kräktes upp allt jag försökte få i mig :(
Jag ringde Akuten i Malmö var en väldigt bestämd och inte särskilt trevlig sköterska informerade mig om att jag skulle ta Alvedonen och inte vara så pjåskig.
1 timme senare satt jag i en taxi på väg till Akuten i Lund!
Vad som var ganska skrämmande var hur mottagandet i Lund var kontra Malmö. Redan vid anmälan i receptionen på Akuten i Lund så la sköterskan in ultraljud och röntgen.
Efter 10 minuter i väntrummet kallades jag in och 2 timmar senare hade jag skannats och röntgats och fått en massa morfin plus tid till urologen för vidare utredning.
Det var INTE en njursten, det var en förträngning på urinledaren som fått njurbäckenet att missbildas och njuren att lägga av =/
Någon vecka efter besöket på Akuten i Lund satte man in en kateter från njuren till urinblåsan och jag gick tillbaka till ett något sånär normalt liv i väntan på operation.
Jag opererades inte förrän vintern 2003 då man var tvungen att säkra sig att njuren skulle klara sig.
Enligt min läkare är det en genetisk defekt, och jag tänkte inte så mycket mer över det då, jag var bara nöjd att slippa ha ont :)
Det var inte förrän några år senare jag började fundera på sammanhang ...
Augusti 2006 hade jag kommit hem efter en period i Kalifornien med dåvarande pojkvännen.
Jag jobbade som vanligt många timmar och i högt tempo då min kropp sa stopp =/
Jag var på jobb men hade mått dåligt i ett par dagar och var mest orolig för att jag höll på att få maginfluensa eller något annat skit då jag från ingenstans började kallsvettas och kräkas.
Åkte hem direkt och la mig, hade ingen feber men fortsatte må som om jag var sjösjuk och kunde inte behålla någon mat eller dryck alls.
Symtomen påminde om då njuren bråkade så jag ringde Akuten som bad mig komma in direkt.
Det blev Akuten i Malmö denna gången då min Urolog "bytt" sjukhus.
Man kunde snabbt utesluta problem med njurarna, däremot hade jag fått en propp i levern och vidare undersökningar visade att även levern hade missbildningar precis som njuren.
Jag låg kvar på sjukhuset i 3 veckor med diverse dropp med näring och annat nödvändigt, och man kom även fram till att jag hade IBS (irritable bowel syndrom).
Den kommande månaden såg min mage ut som en nåldyna då jag var tvungen att sticka en nål i magen och ge mig själv blodförtunnande, det vill jag aldrig göra om!!
Man opererar inte missbildade levrar bara sådär om det inte är så att de är i riktig dåligt skick, och min lever var/är i bra skick den är bara felkonstruerad :)
Så jag har lärt mig att leva med den och är lite mer försiktig med vad jag gör och hur jag rör mig än om den varit normalkonstruerad.
Men där och då försökte jag göra min röst hörd, för i min värld kändes det osannolikt att 2 olika organ i höger sida av kroppen skulle vara "trasiga" bara sådär.
Men som ung tjej så var jag bara gnällig.
En läkare påstod smärtorna var psykosomatiska och att där inte var något allvarligt fel.
Jag påstod heller aldrig att där var något allvarligt fel på mig, jag menad bara på att något fel var där!!
Hösten 2006 konstaterade man även att jag saknar antikroppar i lungorna så sedan dess vaccineras jag med influensavaccinet varje år och *peppar peppar*, så har jag varken haft lunginflammation eller influensa sedan dess. Lunginflammationen var ett ständigt återkommande kapitel i mitt liv innan dess =/
Men som sagt, det var inte förrän hösten 2006 jag började ställa frågetecken kring vad det var som pågick i min kropp och varför ingen läkare lyssnade!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar