Jag har alltid haft hemska mensperioder, var 3e gång har varit värre än de andra.
Feber, illamående, smärta, migrän och till tider i så dåligt skick att jag varit tvungen att sova mig igenom de första dagarna.
Men Ni (kvinnor that is) vet ju att man har ont när man har mens och så är det bara, ingen mening med att gnälla eller springa till doktorn för det!! *stor portion sarkasm här tack*
Jag fick i tonåren p.piller just mot menssmärtorna, det visade sig dock efter några år att jag inte tålde hormonerna i p.piller och av den anledningen var deprimerad. Ganska hemskt egentligen, eftersom jag trodde jag bara var ledsen för att världen var så dyster och mörk.
Jag hade oxå förlorat allt som hette sexlust under åren med p.piller =/
Men hejdå p.piller och hej menssmärtor och smärta vid samlag!
Man lär sig leva med det till sist, man känner igen tecknen innan helvetet bryter loss. Man hinner oftast parera med smärtstillande innan smärtorna tar över vardagssysslorna.
Man planerar sitt liv kring när mensen förväntas och tiden man har ägglossning, och man gör det inte för att bli/undvika graviditet. Man gör det för att fungera som människa!
Påsken i år (2013) var dock värre än vanligt i samband med ägglossningen.
Jag föll ihop på jobb och kunde inte röra mig pga smärtorna i nedre magregionen.
Jag visste inte var jag skulle bli av och det är ingen kul känsla onsdagen innan påsk när man vet att man måste ge allt på jobb =/
Men åkte i alla fall in till KK Akut i Lund där enbart kunde konstatera att det inte var en infektion eller inflammation men att jag hade ägglossning (det sista hade jag räknat ut själv!!)
Fick däremot tid för återbesök 2 veckor senare och den läkaren remitterade mig vidare till Endometrioskliniken på KK i Malmö.
Efter bara någon vecka kallades jag ditt på ultraljud och det var på det ultraljudet mitt liv vändes helt upp och ner.
En väldigt trevlig gynekolog berättade för mig att min livmoder var missbildad och berättade att mina chanser för en genomförd graviditet var väldigt små.
Jag kan berätta att det är väldigt svårt att ta in när man ligger med benen upp i luften =/
Och hur gör man för att inte bryta ihop på plats? Jo man börjar räkna antalet fläckar i taket, och sen räknar man hur många knappar det finns på samtliga maskiner, och sen fortsätter man räkna saker tills man tror man inte kan räkna mer.
När man sen klätt på sig och gått så hittar man en avskild gräsmatta och så sätter man sig där och ringer sin syster och då bryter man ihop!
Det gör det lättare när man sen ska träffa sambon och berätta för då har tårarna förhoppningsvis tagit slut...
Någon vecka senare var det dags för ett möte med ännu en specialistläkare på KK för att fortsätta utredningen av Endometrios.
Även denne läkaren var trevlig, han bekräftade i stort sett bara det jag fått veta någon vecka tidigare och kunde även berätta att man behövde gå in med titthål för att se om där var endometrios eller inte.
Men för att göra mitt liv lite jobbigare så kunde han även se en missbildning på höger äggstock :(
Jag suckade då djupt och muttrade något att nu var där väl inte fler organ på höger sida som kunde vara missbildade.
Sjukvården är ju ett mysterie och tydligen så har en specialistläkare på KK inte tillgång till hela ens journal så han hade ingen aning om min sjukdomshistorik förrän jag berättade.
Han kunde då berätta att lever, njure och livmoder kommer från samma cell och är 1 av dessa 3 missbildade är sannolikheten för att de andra 2 oxå är missbildade stor.
Han förundrades även över att ingen läkare tidigare undersökt detta närmare på mig!
Jag tror att precis just där i den stunden hade jag nått den där punkten då man inte orkar ta in mer, jag kände att jag verkligen inte orkade mer och önskade att jag slapp vakna igen när jag väl lagt mig!
Men han sa även att vad jag än gjorde så fick jag inte ge upp. För att så länge man bara har vilja, så har man en chans!!
Jag opererades den 9 september 2013.
Tarmar, höger äggstock och livmoder var sammanväxta, men ingen endometrios.
Så inget ont utan något positivt!
Det har gått 6 veckor nu, och den kroniska smärtan i höger sida på höjd med äggstocken jag haft så länge jag kan minnas är borta.
Den huggande smärtan vid samlag är inte helt borta, men är så pass liten att jag tror den hänger ihop med att jag fortfarande är öm efter operationen :)
Operationen har ökat graviditetsmöjligheterna lite, men bara det att jag är smärtfri vilket är fantastiskt!
