Första tiden

Första tiden som gravid flöt på som vilken dag som helst, jag var tröttare än tröttast, men inget illamående alls.

Första VUL blev redan någon vecka efter det positiva provet på BM's inrådan då jag drogs med vansinniga smärtor i höger sida och man ville utesluta utomkvedshavandeskap.

VUL visade en hjärtformad livmoder med 2 (två!) fostersäckar i vecka 5+0 ca.

Jag förklarade för gynekologen att det där med 2 inte riktigt var grejjen, hon försökte få mig att förstå att jag inte kunde bestämma det själv. Jag muttrade något med att "det kan jag visst det!"

Nytt VUL bokades till 2,5 veckor senare, för att helt enkelt som gynekologen sa "hålla koll".

Under 2,5 veckor "pratade" jag med magen dagligen och förklarade att tvillingar inte funkade helt optimalt i mitt liv.

VUL #2 fasade jag inför, MEN då syntes där bara en utvecklad fostersäck och den andra hade inte blivit något. En lättnad smög sig runt mig :) Man kan alltså prata med magar!!

Dock oroade det gynekologen att livmodern hade den form den hade, så hon ville att jag skulle be BM att remittera till SMVC så snart som möjligt.

Jag ökade snabbt i omfång så redan i vecka 8 funkade mina vanliga byxor inte längre, så jag fyndade ett jättepaket med gravidkläder på nätet med massor av gravidjeans. 

Mina vanliga tröjor var dock inget problem :)

Det stora problemet låg i att jag inte kunde äta utan att få vansinniga magkramper åtföljda av diarré, detta oavsett vilken typ av mat. Till slut hittade vi en metod som fungerade! Halvliggandes i soffan med en varm havrekudde över magen, och utan att röra mig närmsta timmen efter jag ätit.

Någonstans tror jag det var bra att jag blev gravid när jag gjorde för tack vare att vi hade så mycket att göra i november och december så "hade jag inte tid" att vara gravid.

De smärtor jag hade knuffade jag framför mig, men helgen innan julafton var smärtorna från höger ljumske så extrema så KK akutmottagning var enda alternativet =/

Krypet (som är arbetsnamnet) visade sig må bra, men jag var i sämre skick. 

Höga nivåer ketoner i urinen (näringsbrist) och superkassa värden. Så näringsdrycker ordinerades och värdena kröp sakta uppåt under de kommande veckorna.

I januari när vi gick tillbaka till normaltempo började min kropp bråka på riktigt, i vecka 14 kom foglossningarna krypande och en vecka senare satte sig ischiasnerven i kläm.

Från att faktiskt ha fungerat bra och mått hyfsat bra kunde jag inte ens ta mig upp för trappan själv =/

Där och då blev allt skit för att säga det rätt ut!

Efter åtskilliga sömnlösa nätter då jag grät kopiösa mängder och när jag trodde att tårarna var slut så började det om, insåg jag att det här nog inte var normalt.

Sista natten tog jag mig samman och skrev ett "brev" till sambon om hur jag mådde. 

Bara att få satt ord på det hjälpte lite,  och att be andra om hjälp är inget jag frivilligt gör.

Jag kände ingenting för det som växte i min mage, mycket motsägelsefulla känslor. 

Jag ville inte ha barnet samtidigt som jag skulle göra vad som helst för att skydda det.

Jag hatade det men kände ömhet.

Jag är ganska säker på att en del av ens hjärna kollapsar när man blir gravid, lite som att vara tonåring på nytt ;)

Jag kontaktade min BM som förmedlade kontakt till närmaste spädbarnsteam som tar hand om gravida som bestämt sig för att behålla barnet men av olika anledningar behöver någon att prata med.

I samma veva fick vi första kallelsen till SMVC.

När det gör ont, och man bara är en gnällig tjej!

Jag har alltid haft hemska mensperioder, var 3e gång har varit värre än de andra.

Feber, illamående, smärta, migrän och till tider i så dåligt skick att jag varit tvungen att sova mig igenom de första dagarna. 

Men Ni (kvinnor that is) vet ju att man har ont när man har mens och så är det bara, ingen mening med att gnälla eller springa till doktorn för det!! *stor portion sarkasm här tack*

Jag fick i tonåren p.piller just mot menssmärtorna, det visade sig dock efter några år att jag inte tålde hormonerna i p.piller och av den anledningen var deprimerad. Ganska hemskt egentligen, eftersom jag trodde jag bara var ledsen för att världen var så dyster och mörk.

Jag hade oxå förlorat allt som hette sexlust under åren med p.piller =/

Men hejdå p.piller och hej menssmärtor och smärta vid samlag!

Man lär sig leva med det till sist, man känner igen tecknen innan helvetet bryter loss. Man hinner oftast parera med smärtstillande innan smärtorna tar över vardagssysslorna. 

Man planerar sitt liv kring när mensen förväntas och tiden man har ägglossning, och man gör det inte för att bli/undvika graviditet. Man gör det för att fungera som människa!

Påsken i år (2013) var dock värre än vanligt i samband med ägglossningen.

Jag föll ihop på jobb och kunde inte röra mig pga smärtorna i nedre magregionen. 

Jag visste inte var jag skulle bli av och det är ingen kul känsla onsdagen innan påsk när man vet att man måste ge allt på jobb =/

Men åkte i alla fall in till KK Akut i Lund där enbart kunde konstatera att det inte var en infektion eller inflammation men att jag hade ägglossning (det sista hade jag räknat ut själv!!)

Fick däremot tid för återbesök 2 veckor senare och den läkaren remitterade mig vidare till Endometrioskliniken på KK i Malmö.

Efter bara någon vecka kallades jag ditt på ultraljud och det var på det ultraljudet mitt liv vändes helt upp och ner.

En väldigt trevlig gynekolog berättade för mig att min livmoder var missbildad och berättade att mina chanser för en genomförd graviditet var väldigt små.

Jag kan berätta att det är väldigt svårt att ta in när man ligger med benen upp i luften =/

Och hur gör man för att inte bryta ihop på plats? Jo man börjar räkna antalet fläckar i taket, och sen räknar man hur många knappar det finns på samtliga maskiner, och sen fortsätter man räkna saker tills man tror man inte kan räkna mer.

När man sen klätt på sig och gått så hittar man en avskild gräsmatta och så sätter man sig där och ringer sin syster och då bryter man ihop!

Det gör det lättare när man sen ska träffa sambon och berätta för då har tårarna förhoppningsvis tagit slut...

Någon vecka senare var det dags för ett möte med ännu en specialistläkare på KK för att fortsätta utredningen av Endometrios.

Även denne läkaren var trevlig, han bekräftade i stort sett bara det jag fått veta någon vecka tidigare och kunde även berätta att man behövde gå in med titthål för att se om där var endometrios eller inte.

Men för att göra mitt liv lite jobbigare så kunde han även se en missbildning på höger äggstock :(

Jag suckade då djupt och muttrade något att nu var där väl inte fler organ på höger sida som kunde vara missbildade.

Sjukvården är ju ett mysterie och tydligen så har en specialistläkare på KK inte tillgång till hela ens journal så han hade ingen aning om min sjukdomshistorik förrän jag berättade.

Han kunde då berätta att lever, njure och livmoder kommer från samma cell och är 1 av dessa 3 missbildade är sannolikheten för att de andra 2 oxå är missbildade stor.

Han förundrades även över att ingen läkare tidigare undersökt detta närmare på mig!

Jag tror att precis just där i den stunden hade jag nått den där punkten då man inte orkar ta in mer, jag kände att jag verkligen inte orkade mer och önskade att jag slapp vakna igen när jag väl lagt mig!

Men han sa även att vad jag än gjorde så fick jag inte ge upp. För att så länge man bara har vilja, så har man en chans!!

Jag opererades den 9 september 2013.

Tarmar, höger äggstock och livmoder var sammanväxta, men ingen endometrios.

Så inget ont utan något positivt!

Det har gått 6 veckor nu, och den kroniska smärtan i höger sida på höjd med äggstocken jag haft så länge jag kan minnas är borta.

Den huggande smärtan vid samlag är inte helt borta, men är så pass liten att jag tror den hänger ihop med att jag fortfarande är öm efter operationen :)

Operationen har ökat graviditetsmöjligheterna lite, men bara det att jag är smärtfri vilket är fantastiskt!