Första tiden som gravid flöt på som vilken dag som helst, jag var tröttare än tröttast, men inget illamående alls.
Första VUL blev redan någon vecka efter det positiva provet på BM's inrådan då jag drogs med vansinniga smärtor i höger sida och man ville utesluta utomkvedshavandeskap.
VUL visade en hjärtformad livmoder med 2 (två!) fostersäckar i vecka 5+0 ca.
Jag förklarade för gynekologen att det där med 2 inte riktigt var grejjen, hon försökte få mig att förstå att jag inte kunde bestämma det själv. Jag muttrade något med att "det kan jag visst det!"
Nytt VUL bokades till 2,5 veckor senare, för att helt enkelt som gynekologen sa "hålla koll".
Under 2,5 veckor "pratade" jag med magen dagligen och förklarade att tvillingar inte funkade helt optimalt i mitt liv.
VUL #2 fasade jag inför, MEN då syntes där bara en utvecklad fostersäck och den andra hade inte blivit något. En lättnad smög sig runt mig :) Man kan alltså prata med magar!!
Dock oroade det gynekologen att livmodern hade den form den hade, så hon ville att jag skulle be BM att remittera till SMVC så snart som möjligt.
Jag ökade snabbt i omfång så redan i vecka 8 funkade mina vanliga byxor inte längre, så jag fyndade ett jättepaket med gravidkläder på nätet med massor av gravidjeans.
Mina vanliga tröjor var dock inget problem :)
Det stora problemet låg i att jag inte kunde äta utan att få vansinniga magkramper åtföljda av diarré, detta oavsett vilken typ av mat. Till slut hittade vi en metod som fungerade! Halvliggandes i soffan med en varm havrekudde över magen, och utan att röra mig närmsta timmen efter jag ätit.
Någonstans tror jag det var bra att jag blev gravid när jag gjorde för tack vare att vi hade så mycket att göra i november och december så "hade jag inte tid" att vara gravid.
De smärtor jag hade knuffade jag framför mig, men helgen innan julafton var smärtorna från höger ljumske så extrema så KK akutmottagning var enda alternativet =/
Krypet (som är arbetsnamnet) visade sig må bra, men jag var i sämre skick.
Höga nivåer ketoner i urinen (näringsbrist) och superkassa värden. Så näringsdrycker ordinerades och värdena kröp sakta uppåt under de kommande veckorna.
I januari när vi gick tillbaka till normaltempo började min kropp bråka på riktigt, i vecka 14 kom foglossningarna krypande och en vecka senare satte sig ischiasnerven i kläm.
Från att faktiskt ha fungerat bra och mått hyfsat bra kunde jag inte ens ta mig upp för trappan själv =/
Där och då blev allt skit för att säga det rätt ut!
Efter åtskilliga sömnlösa nätter då jag grät kopiösa mängder och när jag trodde att tårarna var slut så började det om, insåg jag att det här nog inte var normalt.
Sista natten tog jag mig samman och skrev ett "brev" till sambon om hur jag mådde.
Bara att få satt ord på det hjälpte lite, och att be andra om hjälp är inget jag frivilligt gör.
Jag kände ingenting för det som växte i min mage, mycket motsägelsefulla känslor.
Jag ville inte ha barnet samtidigt som jag skulle göra vad som helst för att skydda det.
Jag hatade det men kände ömhet.
Jag är ganska säker på att en del av ens hjärna kollapsar när man blir gravid, lite som att vara tonåring på nytt ;)
Jag kontaktade min BM som förmedlade kontakt till närmaste spädbarnsteam som tar hand om gravida som bestämt sig för att behålla barnet men av olika anledningar behöver någon att prata med.
I samma veva fick vi första kallelsen till SMVC.
